Det rör sig ofta i mitt huvud hur samhället har kunnat utvecklats som det gjort under de senaste 20 åren som jag stigit upp i vuxenlivet. Under uppväxten så existerade inte politiken mer än att man kunde namnge Olof Palme som var en skjuten statsminister och han som såg ut som en sko, Ingvar Carlsson, på tv'n och att någon gång under nittiotalet så kom Grodan Boll och Kalle Stropp in i riksdagen men åkte ut lika fort. Men någon påtaglig politisk kamp har aldrig präglat min generation eller de som kommit efter mig heller. Den politiska kampen har flyttats till andra länder där vi knappt kan se oss representerade eller involverade. Varje dag sker radikala förändringar ute i världen men det är sånt som inte direkt påverkar oss här hemma i trygga Norden. Vi tycker att det där är något som vi helst kan hålla oss utanför och ta hand om våra problem här hemma först. Så lät det minsann inte under Vietnamkrigets hårdaste dagar där svensken minsann såg de som led långt där borta som sina medmänniskor. Det perspektivet är helt och hållet bortspolat sedan länge och vi kan inte bli mer avtrubbad när vi dagligen matas med journalister som halshuggs i Idolpausen när vi har vårt fredagsmys med familjen.
Ni som har växt upp på 50-talet vet hur samhället började på allvar ta form i Sverige efter andra världskriget och att under hela 60-talet så präglades Sverige av ett enormt engagemang där bland annat kvinnokampen verkligen får ett gehör för sina åsikter. Nu kan det komma de som påstår att det jag beskriver är enbart vänstersidans engagemang men det fanns även en högervåg som tog fart under 1970-talet som fanns parallellt med vänsterkampen. De som växte upp under de här 30 åren har den politiska kampen i ryggraden och kanske till och med var en del av den här kampen. Men vad hände sen medborgare?
80, 90 och hela 2000-talet har vi bara fått det bättre och bättre här i Norden och tyvärr lite för bra för vårt egna bästa för vi har tappat fotfästet fullständigt. Medan den politiska kampen fortsätter ute i världen så har vi stigit av tåget och påstår att vi inte längre kan identifiera oss med det som sker utanför våra gränser. Därför har vi också börjat få svårt att hjälpa dem som flyr över våra gränser för att få ett bättre liv. Rasism och bristande verklighetsuppfattning är en åkomma som vi får när vi inte deltar i den politiska kampen. Det är också därför populismen kan vinna så enorma vinster som vi kunde se i valet 2014. Om vi tittar runt bland våra 290 kommuner så har de lokala populistpartierna gjort stora framgångar utan att ens lyfta en ideologisk värdering över huvudet. Oavsett om det är socialismen, liberalismen eller någon annan ideologi så har den starka politiska rötter som det alltid går att luta sig emot.
Behöver vi en riktig kris som påverkar oss direkt för att vi ska förstå att alla måste engagera sig för att samhället ska utvecklas? Är det ett fullkomligt ras av skolan, arbetsmarknaden och ekonomisk konkurs tillräckligt för att väcka svensken eller har vi starkare skygglappar än så? Vad tror ni medborgare?
