Hur ska jag skriva mitt sista inlägg egentligen medborgare? Hur börjar jag? Hur avslutar jag? Det jag kan börja med är att dra en kortare tillbakablick hur allting började.
Det politiska intresset vet jag inte riktigt vart det kommer ifrån. Jag är uppväxt i en typisk arbetarfamilj där pappa jobbar på fabrik och mamma inom vården. Men något har gjort att jag redan som barn var en som ifrågasatte saker och ting. Ofta betraktad som en underlig person som alltid hade svar i alla diskussioner som dessutom alltid hade ett behov att vara provocerande. Bland det första som fick lite spridning på nätet var mina satiriska löpsedlar som hette "Ointresserad" som drev med allt mellan himmel och jord. Det var de här bilderna som jag sedan belönades med ett stipendium. Tanken var att starta en satirisk nyhetssida men det rann ut i sanden och tillslut fick jag erkänna att den riktiga kvällspressens löpsedlar blev allt mer lik min humor vilket tog död på min satir.
Här får ni se en av mina löpsedlar. Den här kom när fågelinfluensan begravde tidningarna med dumheter.
Intresset har alltid funnits där att på något sätt kittla folk så att de sitter obekvämt. Därför startade jag en blogg på Aftonbladet som gick i samma fotspår som Alex Schulman och gick egentligen bara ut på att provocera med så många som möjligt. Utan direkt eftertanke skrev jag om kända och okända människor och försökte söka en reaktion genom att hårt kritisera vad som enligt mig var underligt eller fel. Det var inte alltid någon större kvalité över texterna men grunden skapades för att göra en politisk blogg.
Det här var en alkoholreklam som rullade på Aftonbladet som jag tyckte var smått lustig.
När Aftonbladet lade ner sin bloggtjänst sparade jag allt material för att söka mig vidare till blogg.se. Den 5:e februari 2012 skapades bloggen där jag döpte den till Vad sker. Men att den skulle heta Vad sker Älvkarleby? var inte riktigt klart från början där jag ville sikta större och bevaka hela Sverige. Det skulle dröja till den 14:e januari 2013 innan första inlägget publicerades på bloggen och tiden där mellan hade jag nästan glömt bort att den existerade. Det som fick bägaren att rinna över var frustationen efter ett kommunfullmäktige där medborgarna står helt ovetandes utanför politiken och vet inte hur makten sköter sig i Älvkarleby kommun. Jag var tvungen att göra någonting och bestämde mig tidigt att göra bloggen till en anonym röst som skulle provocera, kritisera och analysera politiken i Älvkarleby kommun.
Det blev snabbt ett högt tryck på bloggen där flera av de ledande politikerna rasade över vad som skrevs och hur man kunde vara anonym men ändå yttra sig. Jag förstod att vår dolda identitet skulle få flera att tappa fokus men inte kunde jag tro att flera av makthavarna skulle bli helt galna? Det är ett grymt kvitto på att jag ändå gjorde något som påverkade den absoluta politiska toppen. Det var även ett kvitto på att Älvkarleby kommun aldrig hade varit med om att vara bevakad, kritiserad och analyserad i den grad som jag har gjort. För visst har de flesta fått sig en rejäl och behövlig skopa av kritik. Och tyvärr har de flesta reagerat likadant när kritiken fallit på deras parti eller politiker. Våra folkvalda intar automatiskt en aggressiv försvarposition där de vilt försöker fäkta tillbaka kritiken istället för att ta till sig av vad jag skrivit för att fortsätta utvecklas. Men som sagt har man aldrig blivit kritiserad vet man inte heller hur man ska hantera det när någon öser på. Jag minns i inledningen när Magnus Grönberg rasade över vad bloggen var för något underligt påhitt eller Susanne Mastonstråle som fick nog när jag skrev hade ett stort fokus på hennes partikamrat som hade bakat snett och kallade mig för ett hot mot demokratin. Mycket har jag fått höra genom de här två åren jag bloggat och tyvärr har jag även fått mottagit direkta hot. Något som jag tyvärr hade förväntat mig eftersom vissa partier har en annan form av anhängare och mer än gärna tar till verbala hot för att tysta ner kritiken. Självklart har jag anmält det och jag har varit noga att ta bort kommentarer som bara hade skadat diskussionsnivån. Men jag väljer istället att lägga fokus på att faktiskt flera av våra folkvalda har tagit till sig bloggens arbete och använt sig av den under valkampanjen.
Några händelser som sticker ut är givetvis de avslöjanden jag har gjort under de här två åren. Att det som skrevs i bloggen skulle leda upp till absoluta politiktoppen var i början något som jag bara kunde drömma om. Det har också givit en extra krydda för att fortsätta bloggandet när skrivkrampen varit som värst att desto hårdare man gräver desto mer finner man. Något som jag kommer ta med mig i fortsättningen är att jag har en tro att det finns en viss ”vad sker-effekt” i Älvkarleby kommun. Att intresset i någon grad faktiskt har ökat under de här två åren och det öppnar dörren för att kanske fortsätta skriva även fram till nästa val.
Hur kommer det nu då bli när jag inte längre är anonym? Ett som är säkert är att ni medborgare sätts på ett större prov. Er demokratiska karaktär kommer att testas rejält eftersom jag är den jag är. Men det ska jag vara riktigt klar med att det här skulle aldrig vara något som fick påverka valresultatet i någon populistisk form. Visst hade jag kunnat gå ut ur garderoben redan innan valet och försöka vinkla skrivandet mot mina ideologiska grunder. Men jag är ingen populist och därför höll jag mig anonym genom hela valet för att inte betraktas som något annat än vad jag är. Jag hoppas att vi alla kan möta varandra med respekt även i fortsättningen. Att flera av kritikerna vill inget hellre än att ge igen förstår jag absolut men vissa saker måste vi kunna ta med en nypa salt. I inledningen var jag medvetet lite extra provocerande för att få en reaktion hos läsarna. I många fall har jag medvetet kritiserat kanske med några hekto extra bara för att väcka liv i debatten. Om jag fortsätter att skriva kommer bloggen att få en liten annan riktning där bekämpandet av rasitiska krafter och ett än större fokus på att vitalisera demokratin blir den stora grunden. Att jag är aktiv inom politiken har knappast varit någon hemlighet och det ska det inte vara i fortsättningen heller. Det kommer inte heller att påverka något av det som publiceras i bloggen eftersom det aldrig har handlat om att ge någon annan fördel framför någon annan. Jag kan vara aktiv i politiken samtidigt som jag driver Vad sker Älvkarleby? vidare.
Trots att det här hela tiden varit en enmansshow har jag flera att tacka för den här tiden. Först och främst ska min sambo ha ett enormt tack för hon har varit den enda, förutom mig själv, som vetat om vem som skriver i bloggen. Hon har fått offra många timmar och sena nätter för att inläggen måste skrivas klart. Sen vill jag tacka Arbetarbladet som tillslut tog till sig vårt arbete och jag kunde få en större spridning av vad jag skrev. Anett Aulin, Hans Wennberg, Ann-Catrhin Larsson, Bengt Ahlquist och Roger Petrini är några av de absolut aktivaste politikerna i kommentarfälten och ni tillhör också grunden för att bloggen kunde växa så pass mycket. Andra som gjort stora insatser för bloggen är Christian Larsson som fotograferat flera händelser där jag inte kunnat närvara och Markus Oksanen som givit bra teknisk support och stöd. Jag har säkert glömt bort massor med intressanta och duktiga personer men till sist kan jag bara tacka alla tusentals människor som besökt bloggen någon gång för att läsa mina inlägg.
Nu kom jag på att det har publicerats nio ledtrådar om vem som sitter bakom tangentbordet. Jag kan inte göra annat än gå genom dem en efter en för att dra ut alla frågetecken.
1. Vi har en gång i tiden prisats med ett kulturstipendium för satiriska och provokativa bilder.
Ja det är sant att jag som 19-åring fick ett ungdomsstipendium inom konst och kultur. Bilderna var satiriska löpsedlar som drev med allt från Irakkriget till EU-valet.
2. Har under en period i livet nästan fastnat i 1700-talets Stockholm.
Har dykt ner i Bellman värld så pass djupt att jag nästan inte kunde ta mig upp. Det har varit många sömnlösa nätter där man läst om 1700-talets Sverige.
3. Selena Gomez, Barack Obama och Joey Tempest har någon form av koppling.
Selena och jag har samma sjukdom, SLE, Barack Obama och jag håller i pennan med vänster hand och Joey har egentligen samma förnamn som mig.
4. Fick högsta betyg på ett projektarbete om bildredigering i gymnasiet.
Jag måste ta chansen att skryta lite! Jag med två klasskamrater gjorde ett projektarbete om framförallt Photoshop som belönades med högsta betyg. Stolt än idag!
5. Största sportsliga framgången var en andra plats i DM i en av de olympiska grenarna.
Det låter kanske högre än vad det är men jag kom faktiskt tvåa i en judotävling på den tiden man faktiskt tränade.
6. Vättern och dess kant är en efterhängsen självklarhet.
Det här är rena rama ”På spåret”-ledtråd ju! Det har och göra med mitt efternamn!
7. Har bott i en annan kommun men postorten hade samma namn som den nuvarande kommunen.
Där jag är uppväxt hade vi Älvkarleby som postort fast jag bodde i Tierps kommun.
8. Håller Bruce Campbell som en av de mest underskattade skådespelarna.
Mitt stora och skeva filmintresse måste ändå få vara med på ett hörn. Den som inte vet vem Bruce Campbell är borde se Evil Dead-triologin. Bubba-Ho-Tep är också en mycket intressant film i mitt tycke!
9. Drev under en kort tid en utskälld och provocerande blogg på Aftonbladet men lades ner när de tog bort tjänsten.
Precis som jag skrev tidigare så fanns grunden till Vad sker Älvkarleby? redan för flera år sedan i en mycket mer opolerad version på Aftonbladet.
Ja då får jag tacka för mig för de här två åren som varit en mycket spännande och berikande tid för mig personligen. Om jag återkommer i någon form är inte säkert men visst finns det mycket kvar att skriva om i vår underbara, lilla kommun.
Ja just det, vem är jag då? Ja vem skulle det annars vara egentligen?
Mitt namn är Joakim Sjöstrand.
Tack och god natt medborgare!
